Epilog

Har precis tittat på fredagens föreställning. När jag lämnade projektet i början av veckan såg det bra ut - det fanns en bra stomme att bygga på. Men nu hade verkligen alla bitar fallit på plats; alla detaljer - musik, kläder, rekvisita, bilder, som behövdes för att gå från bra idé till en bra föreställning - var där.

Jag tyckte det var hur bra som helst. Särskilt den sista scenen med bildspelet i bakgrunden var riktigt stark. Tyvärr var det i övrigt svårt att se vad som visades på skärmen vilket var synd.

Bra jobbat!

Tillfälligt avbrott

I morgon kickar vi igång sista veckan på projektet; känns spännande. Jag kommer tyvärr inte kunna delta så mycket mer, och det är synd att jag inte kommer att få se det färdiga resultatet (jag har uppenbarligen utvecklat en känslomässig förbindelse med projektet). Jag är nyfiken på hur mycket som kommer att förändras från projektet så som det ser ut nu när jag lämnar det. Med tanke på hur bra arbetet gått fram till nu skulle jag bli förvånad om inte mycket kommer att arbetas om ordentligt. Det känns både kul och tråkigt; kul eftersom det kommer att gynna projektet, tråkigt eftersom jag inte kommer att vara en del av detta förändringsarbete.

Nåväl, jag läste i Linas blogg att hon börjat bli tveksam till den glättiga avslutningen vi nu arbetar med. Jag förstår helt klart invändningen, även om jag samtidigt gillar slutet eftersom det är just ett så tydligt slut. Kanske kan man jobba med musikval eller låta något hända i livebloggen; något som får scenen att gå från glättig till obehaglig (om det nu är känslan man letar efter). Bara några tankar i all hast. Får se vad som händer imorgon.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Igår redovisade vi återigen våra scener, denna gång inför handledare. Det märktes att det var andra gången; de flesta slappnade av lite och det var inte riktigt lika fokuserat. Men det gick bra ändå. Sedan dess har vi arbetat med att bryta sönder dessa scener och bygga nya som ska utgöra en fungerande helhet.

Jag har imponerats av gruppens arbete de två senaste dagarna. God uppslutning och engagemang inför uppgiften (när det enklaste hade varit att helt enkelt bara glida med). Det brukar vara svårt att arbeta i en så stor grupp, men det har gått över förväntan. Jag upplever att i princip alla har lämnat värdefulla bidrag till processen (i en så stor grupp är det vanligt att en eller två blir drivande, men så inte här). Det har varit roligt att se hur idéer anammas, testas och omformas; hur de processas genom kollektivet så att det ofta är omöjligt att förstå vem det egentligen var som kom på dem.

Jag tycker föreställning börjar ta form bra; det är helt klart en fungerande helhet. Sista scenen (som jag varit med att arbeta fram) behöver dock jobbas mer med. Vi hann inte riktigt klart idag, men jag tror vi sätter den imorgon. Det är inte mycket man inte klarar med en nyvässad penna och en kanna kaffe.

Det stående problemet - upplever jag det - har varit att ta steget från drama till performance. Jag tror vi varit lite osäkra på var gränsen egentligen går. Dock känns det som om vi nu har hittat formen.

Tog tag i fördjupningsuppgiften idag. Den konstnärliga upplevelsens betydelse för kunskapsutvecklingen. Kan inte säga att det kreativa flödet hotade med översvämning. Har lite svårt att se vilken röd tråd som ska få min text att hålla samman. Kanske är det jag, eller så är uppgiften något vagt formulerad. Läste igenom texthäftet vi fått, men det behandlade snarare kreativitetens koppling till lärande. Bläddrade igenom några böcker av Säljö och Liedman för att hitta uppslag. Liedman refererar till forskning som visar att barn blir bättre på att lösa problem om de får lyssna på musik. "Det kanske är bättre för barnens utveckling att köpa ett piano åt dem än en dator". Lät spännande. Möjlig utgångspunkt? All kunskap är praktisk hävdar han. Han har uppenbarligen läst Aristoteles. 

Vem är det som kör egentligen?

Idag skulle alla grupper redovisa sina performance, vilket också skedde. Dock utan närvarande av ansvarig vuxen eftersom Katti var sjuk. Själva redovisningarna gick bra, även om jag kände att vår grupp inte varit lika ambitiös i förberedelserna som de andra (jag tycker vi hade ett bra upplägg och en bra idé; dock kunde vi övat lite mer innan och kanske funderat mer på i vilken utsträckning vi kunde använt rekvisita). Samtalen kring redovisningarna kunde kanske gått bättre. Vi hade nog varit hjälpta av lite tydligare instruktioner kring syfte och mål för övningen. Det är alltid lättare att diskutera när man har något att förhålla sig till.
     Efter redovisningarna diskuterade vi en stund kring den större redovisningen nästa fredag (som jag inte kan närvara vid). Även denna diskussion tenderade att driva planlöst eftersom vi inte riktigt känner till förutsättningarna för resten av tiden fram till redovisningen. Å andra sidan: om ett av målen med ett sokratiskt samtal är att man ska lämna rummet med fler frågor än när man började, ja då var det en minst sagt lyckad sejour.
     För övrigt fick jag under lunchen tillfälle att briljera med mitt handhavande av Rubiks kub. På det hela således en bra dag.

Blandade småhopp

Efter att ha presenterat våra samhällen i onsdags sparkade vi igång nästa projekt: ett performance baserat på ett av orden vi fick under redovisningen. Vi såg Roy Anderssons Du levande i torsdags för att få inspiration. Det var andra gången jag såg den och den var lika bra denna gång. Kanske är den något lång för att klara det faktum att det ärligt talat inte händer särskilt mycket, men många av scenerna är genialiska. Jag nämnde under redovisningen att konstnärliga upplevelser kan vinna på kunskap om det man upplever (så här i efterhand inser jag att jag var inspirerad av Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0 som jag precis läst, där han skriver om att den poetiska upplevelsen av en vacker regnbåge inte förlorar sin mystik av kunskaper i fysik; snarare blir den än mer fantastisk av att man känner till hur vitt ljus är bärare av samtliga färger, och att dessa brister ut i solosång när ljuset bryts i ett prisma) något jag återigen tänkte på under filmen. Jag såg en dokumentär om filmen för ett tag sedan, och det nämndes att scenen där allt porslin går i golvet är inspelad ett flertal gånger. Man kan riktigt känna hur hela ensemblen tänker "hoppas denna tagning går vägen så vi slipper göra om det en gång till".
     Hur som haver, inför det nya projektet har vi blivit indelad i grupper. Vår grupp hade redan på onsdagen spånat lite kring hur vår performance skulle se ut, men efter filmvisningen ändrade vi riktning något. Utan att förstöra den eventuella spänning som finns kring vad vi ska göra, kan jag säga att vi tonar ner det konkreta till förmån för det absurda. Jag tycker personligen att vi hittat en fin balans i vår kommande uppvisning; det konstnärliga och fria samsas med ett tämligen väl kontrollerat tema. Vi får se hur det går på måndag.

I nöden prövas vännen

Denna vecka har våra samhällen antagit en mer konkret form; ur skräp och smuts har de likt fågel Fenix rest sig och antagit fast form. Uppgiften var att med utgångspunkt ur ett av våra valda ord eller föremål ge våra samhällen fysisk gestalt, och till vårt förfogande stod en oändlig mängd skräp. För egen del tog det ett tag innan den kreativa processen tog fart, men när jag väl kommit på ett tema att jobba efter gick det relativt fort. I mitt samhälle står kunskap i centrum, och jag byggde ett smörgåsbord som serverade denna färskvara i en mängd former.
  

Det mest givande med uppgiften var att se hur konkretiserandet av en idé födde en ny. Brist på fantasi botades bäst genom att ge sig i kast med uppgiften och låta hjärnan inspireras av handen.


Under onsdagen redovisades projekten och det var kul att se hur kreativiteten hade flödat. Nedan några axplock.